Karta 2013-års cykling Georgien och Turkiet

View Cykelsemester 2013 in a larger map

Sista cykeldagen

Ja jag trodde ju att vår sista cykeldag redan var genomförd men när vi kom till Istanbul och killen på vandrarhemmet sa att att jag skulle få punga ut €50 för att ta mig till flygplatsen! Inte en chans, vi hade ju tid och att cykla är ju min grej, det är ju det jag vill, inte att åka taxi!

Tog en lugn morgon, vi hade ju planerat in en cykelavslutslunch sista dagen, och då var det inte lunchen som var intressant utan efterrätten som skulle följa därpå. Vi hade nämligen redan första dagen hittat ett cafe som serverade gigantiska efterrätter! Pudding, tårta, paj välj vad du vill men mätt det blir du! :) Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet på stället och bildbevis går inte heller att få för kameran har pajjat... :(

Klockan hann bli två innan jag var lassad och kunde dra iväg, tog raka vägen ner mot stranden och följde den till färjehamnen. Färjan mellan european side och asian side kostade 3 lire och cykeln fick åka med gratis, resan gick mycket smidigt och jag var väldigt glad att jag valde det alternativet istället för att cykla och bli tvungen att ta mig över två hårt trafikerade broar. 

När jag kommit över på asian side snurrade jag runt lite för att hitta en cykelbutik och för att få en cykelkartong när detta väl var klart var det rena drömcyklingen då det gick en cykelväg/strandpromenad längst stranden hela vägen till området Kartal 3 mil bort! Rena lyxen! Vägen kantades av folk som grillade, fiskade, promenerade, åkte inlines, tränade styrka eller bara njöt av havet. Restauranger som serverade fisk och även stånd som sålde fisk av alla de slag avlöste varandra. Jag är väldigt glad att jag fick se denna lilla del av Turkiet!  

Ett halvt dygn senare kliver jag på planet hem till Sverige, iklädd kläder jag inte tvättat på en månad och är allmänt skitig själv med och tror ni inte att jag hamnar bredvid de två snyggaste killarna i hela flygplanet... ;)

Cyklingen från flygplatsen hemma i Sverige är helt annorlunda än våra 3,5 veckors semester, när jag rullar ut från Arlanda är det endast den första milen jag är tvungen att åka på allmän väg. Därefter finns det cykelvägar och skyltar nästan hela vägen till Sollentuna där Cilla har köpt lösgodis för att jag skulle komma! 

Så ifrån att jag trodde jag var färdigcyklad tills idag har det blivit 8,5 mil :) 5,3 i Turkiet och 3,2 i Sverige och med detta avslutar jag denna resa men såklart fortsätter jag att cykla! Vi får se vilket som är nästa resmål! :)

Transport av cykelkartong! Observera laglydigheten med en reflexväst i bakändan!

Hela packningen! (förutom pannlampan och ev nåt mer, Moa hade köket och maten)

Turkisk gästfrihet

De senaste dagarna har vi fått erfara en enorm gästfrihet som gör en resenär så glad och varm inombords.

Efter Ardahan hade vi en stigning som trots att vi skulle upp på 2400 meter ändå var rätt snäll, vi har hela denna resa lyckats pricka backarna rätt. Dvs vi får den jobbiga delen utför och denna gång var det så pass att det knappt gick att bromsa utför! Kan oxå ha berott på att mina bromsar inte var helt hundra inställda men brant som 17 var det och vi var glada som kunde rulla oss igenom det hela. Tyvärr hade Moas förkylning nu övergått i magsjuka och vi fick göra några akutstopp och ta ett par lugna dagar. 

Vi har fått sett resans första by helt i trä, nästan som en helt svensk fäbod med timrade trähus! Två sådana stötte vi på i utförsbacken ner mot Savsat, i den senare blev vi bjudna på både te och flöjtspel. 

Efter Savsat mot Artvin ändrades landskapet, på vår ena sida hade vi en bergsvägg som sträckte sig ett par hundra meter upp mot himmelen, bitvis klippig och brant, bitvis lite mer böljande. På vår andra sida hade vi en rätt konstant sluttning på ett hundratal meter ner mot en älv/damm, därimellan var som vi och vägen, ingen skugga, inga byar men som tur var lite "vattenkranar" ibland så vi kunde fylla på våra vattenflaskor. 

Jag försökte peppa en magsjuk och trött Moa med att bara vi kommer upp för backen finns det en restaurang med ölservering och döm om vår förvåning när vi såg en restaurang efter krönet. Och döm oxå vår förvåning när han (som vi trodde) bara serverade te. Efter tekoppen (som förövrigt är pyttesmå i detta landet) såg jag som tur var en man som åt riktig mat och kunde beställa in en tallrik med kött å en massa bröd. Moa får tyvärr klara sig på Resorb. När vi ätit sa servitören att om vi ville fick vi givetvis slå upp tältet i trädgården, vilket vi gladeligen gjorde, inte lätt att hitta tältplats när det bara är en väg och stup åt båda hållen. Under kvällen bjöd han oss på både te och äppeskivor och vi kände oss allmänt nöjda. 

Dagen efter fick vi återligen känna på den turkiska gästfriheten då vi i nästan samma landskap letade tältplats, himlen hade börjat mörkna och vi kunde känna regnet i antågande och överallt brant eller hus. Vi stannade slutligen på ett kraftverk och frågade om vi kunde slå upp tältet någonstans, det slutade med att vi blev tilldelade både rum med bäddsoffor och bjudna på både middag och frukost!

Så kom den tillslut, den sista cykeldagen och det skulle oxå bli vår första dag i regn, leendes skrikandes/sjungandes "its raining men" julsånger och barnvisor (för det är det enda vi kan) flög vi utför backarna ner mot Hopa och hoppade slutligen lite vemodiga på bussen mot Istanbul. Nu var cyklingen över och vår ostarka gren shopping väntade. Vi kunde efter några timmars promenad på stan konstatera att det inte är någon konst att cykla 6 timmar men att gå på stan i 2 det är jobbit det! 

Vackra Turkiska berg i bakgrunden

Turkisk gästfrihet med the och flöjtspel

Turkisk gästfrihet med erbjudande om gräsmatta att sätta upp tältet på

Näst sista dagen innebar ett antal tunnlar att passera!

Brant både ovanför och nedanför vägen

Trött honungsförsäljare

Glada barn och TV-intervju :)

Turkisk gästfrihet med bäddsoffa, middag och frukost!

Varning om du fäller ut paraplyet kan det bli halt

Turkiskt te och sista bilden med kameran....

Turkiet

Vi har lämnat "ljugarbänkarna" utanför var och varannan port bakom oss och bytt ut dessa mot the-hak med låga pallar utanför. Annars känns det inte ut att vara jättestor skillnad!

Tyvärr började turkietvistelsen med att den förkylning som Moa känt var i antågande tillslut bröt ut och vi beslutade oss för att ta en vilodag precis på andra sidan gränsen där vi hittade en fin tältplats.

Lite korta på proviant och med en pigg Sara i lägret var det givet att min dag skulle ha huvudprio att fixa käk! Cyklade till byn Posof 15 km bort och kände direkt att det var tur att Moa stannade i lägret och kurerade sig, det var rejält mycket backar. Just innan Posof stötte jag på 2 engelska tjejer på väg från London till Australien och detta på egenhändigt gjorda bambucyklar! De räknade med att vara ute ca 1,5 år eller tills pengarna tog slut, nu hade de åkt på en liten omväg då de blivit av med visakortet och hade en vän som skulle leverera ett nytt åt dem i Kars. Häftigt att detta är det andra paret bestående av två tjejer som vi mött! 

Idag kände sig Moa lite bättre och vi cyklade lugnt med målet Ardahan, för att ta sig dit måste man passera en tre kilometer lång backe med toppnoteringen 2500 meter. Detta i kombination med Moas förkylning rimmade illa och vi liftade upp till toppen. På toppen träffade vi trevligt nog på engelskorna igen och slog följe med dem en bit. I morgon väntar nästa pass 2600 meter ska visst den toppnoteringen visa!
 

Hösten är i antågande

Lee och Jules som cyklade hela vägen upp! (vi liftade....)

Jules och Lee på väg från London till Australien! www.bambooodyssey.com

Turkiska kvinnor

Kalvtransport

Border closed

Det första som möter oss i byn Akhalkalaki är en grismarknad, dvs ett 20-tal bilar som står på en parkering med smågrisar i bagageutrymmet! Vi såg inte så många fler än de som hade grisarna så jag vet inte om de byter dem med varandra eller om vi kom före köparna. Annorlunda var det iaf!

Efter lite fika i staden påbörjade vi den tre mil långa vägen mot Turkietgränsen som vi planerade att passera under eftermiddagen. Fast när vi kom till sista byn innan gränsen satt det några gubbar i en busskur och gjorde ett kryss med armarna. -Jag tror de menar att gränsen är stängd sa Moa. Aldrig i livet sa jag, så kan det vel inte vara! Men jo, det kunde det visst... Jag gick lite in i väggen när vi fick reda på detta, som tur var kom Moa på att det gick att lättas upp med ett glas öl! 

Så här i efterhand är jag lite glad att gränsen var stängd, nu fick vi chansen att cykla på Georgiens vackraste väg (enligt mig) nämligen den mellan Akhalkalaki och Akhaltsikhe, den är grön på kartan men  inte alls särskilt trafikerad och en helt suverän cykelväg. Åtminstone i den riktningen vi åkte i, det var i stort sett 7 mil med vad jag, om jag kom från andra hållet skulle kalla slakmota men som för oss blev medlut och lugnt trampande i hög fart med branta klippväggar som sluttade ner mot vägen som gick mitt i en dalgång bredvid en å.

Man med kritstrecksrandig väst och en får i koppel

Grismarknad

Lägg grisarna i bakluckan och åk å få dem sålda

Man tager vad man haver

Vacker väg!

Vacker väg!

Ha knivarna redo!

Vi hade dagen innan bestämt att om vi kände oss pigga när vi passerade byn Poga skulle vi ta den lilla röda vägen som gick högt över ett bergspass just under 3300 meters toppen Didi Abuli. Stärkta efter ett mål mat, där vi själva fick gå in i kylskåpet och peka på vad vi ville ha! Kom vi till Poga och bad om vägbeskrivning över berget och fick genast höra -Stora farliga hundar, ta inte den vägen!! Alla sa lika och vi blev lite smått oroliga men en av männen i byn gick och hämtade sin cykel, jag ska visa er en genväg sa han och så cyklade vi iväg. Han visade oss en vacker gräsväg som gick nästan rakt upp på hedarna mot berget och när vi nått platån gav han oss en käpp och ritade en karta på var de farliga hundarna fanns.

När han lämnat oss plockade vi för säkerhets skull fram knivarna så vi skulle ha dem lättillgängliga och så rullade vi på så tyst vi bara kunde. -Kolla till vänster viskar Moa plötsligt! Shit en varg?!? Så snabbt och tyst som möjligt och med pulsen några slag högre än normalt smög vi därifrån, hunden/vargen linkade iväg sin gamla rutt och vi andades ut! Första varningen på kartan passerad! Nästa kändes dock inte lika läskig då vi fick syn på två fåraherdar och deras fårhjord men hela passagen över berget var ändå spännande och något man helst inte gjort själv. 

I övrigt ser man hundar hela tiden, i stort sett alltid lösa och ibland jagandes våra cyklar, ibland har jag varit riktigt nervös men aldrig som denna gång! Vi diskuterade om det är jaktinstinkten som gör att de jagar oss snarare än att de vill ha ihjäl oss men än har vi inte velat stanna och testa den teorin. 

På kvällen blev vi årets händelse i byn Abuli som vi tältade i närheten av. Alla kom och ville titta på oss, några tog kort och några tyckte det var bättre att vi sov hos dem än i ett kallt tält. Gästfriheten och vänligheten i detta land är enorm! 

Hötransport!

Kom in i köket och peka på vad ni vill ha!

Sheep x-ing

Georgisk farbror

Guidning av genväg

Georgisk gästvänlighet, guidning förbi vargar!

Fullastat!

På väg mot byn Abuli där vi blev största sevärdigheten...

Oplanerad liftning

Pigga, fräscha och laddade för cykling drog vi iväg från hotellet, till en början var vägen rätt trafikerad men snart svängde vi av på en mindre väg och upptäckte att vi nu åkte över dalgångarna, inte följde dem. Upp, upp, upp och så vacker belöning nerför, tyvärr är ju aldrig nedförsbackarna lika långa som uppförsbackarna av någon konstig anledning...

Stannade och gjorde lite lunch i en park och försvara maten mot några grisar! :) Jag har nog sagt det förut men, det är så härligt med alla dessa djur som vandrar fritt och gör lite som de vill. Vilken by man än åker igenom ser man x antal hönor, ett par grisar, x antal hundar, x antal kor, ibland nån anka eller kalkon och ett par får. Inte verkar de bli överkörda heller förutom en och annan hund. Vi blir ju jagade av hundar nån gång då och då och man är alltid lika nervös att man ska vara anledningen till att de kommer ut i vägen och blir överkörda.

I en utförsbacke blev jag stoppad av en man med en stor trailer med en gigantisk grävmaskin, han lät bekymrad över vägen framåt och att den var så brant. Ingen fara sa jag, vi är starka och så cyklade vi på. Efter ett par kilometrar hörde vi ett tutande och han körde om igen, sen dröjde det inte många hundra meter förrns han stod parkerad framför oss igen. -Ni får hoppa på, det är för brant att cykla! Moa och jag kollade på varandra och sa -Ja varför inte... Upp med cyklarna och in i lastbilen! Serpentinväg efter serpentinväg passerade och trailern var så tung att den knappt tog sig upp, motorlampan lyste i varenda backe och ekipaget var så långt och stort att något möte i svängarna inte var att tänka på! Chauffören och hans medpassagerare pratade och var glada och stannade tom och bjöd oss på en lunchpicknick i skogen. Lite tyska kunde vi prata med varandra och några ord engelska annars är det som oftast teckenspråk som är det mest gångbara, tills nästa resa vill jag lära mig åtminstone lite ryska!

Stoppade av polisen! Fast inte pga lagbrott utan av intresse/vänlighet

Vanlig syn- Lada Niva och brädspelande män

Vanlig syn- Folk som säljer sina grödor

STOPP ät inte upp vår mat!

Ok, ni har övertalat oss, vi åker med!

Cyklar och en gigantisk grävmaskin

Georgisk gästvänlighet- Picknick i skogen

En efterlängtad dusch!?

Sjunde dagen på vägen, nionde dagen utan dusch, då har man nästan börjat skita i hur man luktar eller ser ut men vi tyckte ändå att det var dags för ett hotellstopp då vi har små vägar och små byar framför oss. Började se fram emot att kunna gå ut och ta en bit mat och känna att man faktiskt är lite fräsch och fantiserade om detta halva vägen till staden Rustavi. Väl inne på hotellet, av med alla kläder skruva på kranen och..... Inget vatten!!! Va!?! Det finns inget vatten!

Hotellpersonalen upplyste om att det skulle vara fixat till kvällen och vi tvättade av oss det värsta med de två dricksglas vatten vi hade tillgång till och gick och åt, lite renare än för 5 minuter sedan men inte som vi sett fram emot... 

Nu är vi dock duschade har uppdaterat bloggar och redo för vägen igen! Tror att vi har ca 4 dagar kvar i Georgien sen väntar Turkiet. 

Soptipp...

Många fallfärdiga, övergivna hus såg vi

Vackra grindar och staket

En typisk Georgisk "ljugarbänk"

En till ljugarbänk

Ruttplanering i solnedgång

En trevlig man som vi tyvärr inte kunde prata med, ryskakurs tills nästa resa!

Ett gäng tyska sångfåglar framförde en georgisk visa för oss, det var mäktigt!

Lägg till bildtext

Yihoo, utför!!!

Skugga, jag behöver skugga!

Det finns en cykel bakom/under kassarna. Denna man bjöd på vattenmelon, han jobbade med att cykla omkring och städa längst med vägen