Det första som möter oss i byn Akhalkalaki är en grismarknad, dvs ett 20-tal bilar som står på en parkering med smågrisar i bagageutrymmet! Vi såg inte så många fler än de som hade grisarna så jag vet inte om de byter dem med varandra eller om vi kom före köparna. Annorlunda var det iaf!
Efter lite fika i staden påbörjade vi den tre mil långa vägen mot Turkietgränsen som vi planerade att passera under eftermiddagen. Fast när vi kom till sista byn innan gränsen satt det några gubbar i en busskur och gjorde ett kryss med armarna. -Jag tror de menar att gränsen är stängd sa Moa. Aldrig i livet sa jag, så kan det vel inte vara! Men jo, det kunde det visst... Jag gick lite in i väggen när vi fick reda på detta, som tur var kom Moa på att det gick att lättas upp med ett glas öl!
Så här i efterhand är jag lite glad att gränsen var stängd, nu fick vi chansen att cykla på Georgiens vackraste väg (enligt mig) nämligen den mellan Akhalkalaki och Akhaltsikhe, den är grön på kartan men inte alls särskilt trafikerad och en helt suverän cykelväg. Åtminstone i den riktningen vi åkte i, det var i stort sett 7 mil med vad jag, om jag kom från andra hållet skulle kalla slakmota men som för oss blev medlut och lugnt trampande i hög fart med branta klippväggar som sluttade ner mot vägen som gick mitt i en dalgång bredvid en å.
 |
| Man med kritstrecksrandig väst och en får i koppel |
 |
| Grismarknad |
 |
| Lägg grisarna i bakluckan och åk å få dem sålda |
 |
| Man tager vad man haver |
 |
| Vacker väg! |
 |
| Vacker väg! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar