Saras cykelsemester: Turkisk gästfrihet

De senaste dagarna har vi fått erfara en enorm gästfrihet som gör en resenär så glad och varm inombords.

Efter Ardahan hade vi en stigning som trots att vi skulle upp på 2400 meter ändå var rätt snäll, vi har hela denna resa lyckats pricka backarna rätt. Dvs vi får den jobbiga delen utför och denna gång var det så pass att det knappt gick att bromsa utför! Kan oxå ha berott på att mina bromsar inte var helt hundra inställda men brant som 17 var det och vi var glada som kunde rulla oss igenom det hela. Tyvärr hade Moas förkylning nu övergått i magsjuka och vi fick göra några akutstopp och ta ett par lugna dagar.

Vi har fått sett resans första by helt i trä, nästan som en helt svensk fäbod med timrade trähus! Två sådana stötte vi på i utförsbacken ner mot Savsat, i den senare blev vi bjudna på både te och flöjtspel.

Efter Savsat mot Artvin ändrades landskapet, på vår ena sida hade vi en bergsvägg som sträckte sig ett par hundra meter upp mot himmelen, bitvis klippig och brant, bitvis lite mer böljande. På vår andra sida hade vi en rätt konstant sluttning på ett hundratal meter ner mot en älv/damm, därimellan var som vi och vägen, ingen skugga, inga byar men som tur var lite "vattenkranar" ibland så vi kunde fylla på våra vattenflaskor.

Jag försökte peppa en magsjuk och trött Moa med att bara vi kommer upp för backen finns det en restaurang med ölservering och döm om vår förvåning när vi såg en restaurang efter krönet. Och döm oxå vår förvåning när han (som vi trodde) bara serverade te. Efter tekoppen (som förövrigt är pyttesmå i detta landet) såg jag som tur var en man som åt riktig mat och kunde beställa in en tallrik med kött å en massa bröd. Moa får tyvärr klara sig på Resorb. När vi ätit sa servitören att om vi ville fick vi givetvis slå upp tältet i trädgården, vilket vi gladeligen gjorde, inte lätt att hitta tältplats när det bara är en väg och stup åt båda hållen. Under kvällen bjöd han oss på både te och äppeskivor och vi kände oss allmänt nöjda.

Dagen efter fick vi återligen känna på den turkiska gästfriheten då vi i nästan samma landskap letade tältplats, himlen hade börjat mörkna och vi kunde känna regnet i antågande och överallt brant eller hus. Vi stannade slutligen på ett kraftverk och frågade om vi kunde slå upp tältet någonstans, det slutade med att vi blev tilldelade både rum med bäddsoffor och bjudna på både middag och frukost!

Så kom den tillslut, den sista cykeldagen och det skulle oxå bli vår första dag i regn, leendes skrikandes/sjungandes "its raining men" julsånger och barnvisor (för det är det enda vi kan) flög vi utför backarna ner mot Hopa och hoppade slutligen lite vemodiga på bussen mot Istanbul. Nu var cyklingen över och vår ostarka gren shopping väntade. Vi kunde efter några timmars promenad på stan konstatera att det inte är någon konst att cykla 6 timmar men att gå på stan i 2 det är jobbit det!