Reseberättelse Toddler Bike Tour Kroatien 2026

20-22/9 Split

Vi tog tåget till Oslo och det gick jättesmidigt. Jag var orolig för att vi skulle få stressigt till flyget men vi hade snarare gott om tid. Den värsta stressen kom när vi insåg att vi var tvungna att checka in på vandrarhemmet senast klockan 22 och flyget landade 20.30. Jag var orolig för att vi skulle behöva ta svindyr taxi men det löste sig. Flygbussen var snabb. När vi klev av bussen sa Svea ”jaha, då har vi sett dethär” så jag blev lätt orolig över hur resten av dagarna skulle bli 😀 sån typisk Johan-kommentar…

Det var lite klurigt att hitta till vandrarhemmet men det gick till slut! Med fem minuters marginal! 22:30 gick vi till Gamla stan och åt glass till middag, bra förälder….

På morgonen åt vi lite frukost och gick sedan ut på stan för att fixa det första uppdraget. Svea ville ha kroatiska fotbollskläder. Vi hittade ett ställe, köpte ett set och Svea bytte om direkt på gatan. Damen i ståndet tyckte att hon var så gullig att hon fick en magnet.

Sedan strosade vi runt i Gamla stan och åt glass. Det är rätt kul att hänga på stan med Svea för hon har sjukt bra lokalsinne och fick rätta mig flera gånger när jag drog iväg åt fel håll.

Vi mötte upp de andra på busstationen, checkade in på ett nytt Airbnb, bekantade oss och tog sedan en ny tur till Gamla stan. Vi åt på ett ställe där vi allihopa fick haklappar.

Nästa dag tog vi bussen till en gammal fästning. Det var häftigt och roligt att springa runt där, både för barnen och för oss vuxna. Flera scener ur Game of Thrones hade spelats in där. Minuset var att det var rätt drygt att lista ut vilken buss vi skulle ta dit men när vi sedan gick upp till fästningen passerade vi ett fikonträd där vi kunde plocka färska fikon. Det kändes som en belöning, fantastiskt gott!

23/9 Split–Kanoba (Lastovo) knappt 5 km

Upp tidigt för att gå till cykeluthyrningen. Det funkade smidigt, de kunde ta hand om vår packning som vi inte skulle cykla med ner till Dubrovnik. Jag hade med mig egna cykelväskor och de andra hyrde. Tjejen på uthyrningen tipsade om en ö som hette Lastovo, vilken vi oxå hade läst om.

Vi packade cyklarna och Sveas tag-along såg bra ut. Jag kunde använda Ortliebväskorna, men de nysydda väskorna passade inte så vi fick spänna fast dem på pakethållarna. Det funkade ju lika bra det! Jag är nöjd med dem ändå, för det var himla smidigt att kunna göra om dem till en ryggsäck.

Hillary hade Sofie i en vagn. Erin hade bara sin cykel och cykelväskor och kunde fokusera på att orientera oss.

Första stoppet var hamnen och vägen dit var en rätt obehaglig upplevelse. Tag-alongen vinglade som tusan. Svea skrek att vi skulle dö och det var en hel del bilar. Vinglandet gjorde det väldigt utmanande, särskilt med min kassa axel. Jag funderade på om vi verkligen skulle klara den här resan.

Men vi kom ner till hamnen till slut. Där fick Hillary krångel med en broms som låg på, så vi var tvungna att ringa cykeluthyraren. Som tur var kunde de snabbt komma ner och skruva lite. Så, nu var vi redo att gå på färjan!

Där funderade vi väldigt mycket på om vi, innan vi ens hade börjat turen ordentligt, skulle göra en avstickare ut till ön. Till slut bestämde vi oss för att göra det. Så vi fortsatte med färjan till Lastovo och kom fram till den mysigaste tältplats man kan tänka sig.

Campingen i övrigt hade kanske lite mer att önska, men läget var helt fantastiskt. Vi lagade middag på stormköken i solnedgången och kröp sedan in i tälten.

Svea vaknade i panik på natten på grund av näsblod. Det var ett par veckor sedan hon hade det senast så jag var helt oförberedd och hade inte ett papper i sikte. Jag slängde åt henne en strumpa och fick sedan gå ut och rota i cykelväskorna för att hitta något som jag kunde använda. Men det gick bra. Hon vaknade med ansiktet lite blodigt men tyckte det var lite roligt.

24/9 Kanoba (Lastovo)–Vela Luka–Prižba ca 2,5 mil

Vi packade ihop tälten och rullade bort genom campingen för att fixa frukost och sedan bada. Vi såg fiskar, en sjöstjärna och en eremitkräfta.

Erin hjälpte till att skruva lite på Sveas cykel för att få den mindre vinglig. Då kom campingvärden med lite större verktyg och drog åt ordentligt. Jäklar vilken skillnad det blev! Det var en helt annan känsla när vi sedan cyklade till färjan.

Bilfärjorna är rätt smidiga. Man rullar på å går upp och tar sig en sittplats. Det fanns en liten spelhörna där barnen tyckte att det var kul att vara men det bästa var att sitta ute. Helt fantastiskt!

Vi rullade av båten i Vela Luka och började direkt cykla, först genom den lilla staden och sedan ut på små asfalt- och grusvägar. Vi passerade vinodlingar och såg lite random båtar som låg på land långt ifrån havet. Svea sa att de var från förr i tiden, när vattnet fanns där. Det hade hon och hennes agenter sett för de var med förr i tiden.

Vi stannade för lunch vid en lekpark i staden Blato. Skönt för barnen att få leka av sig lite! Det var också skönt att det gick att dricka vatten nästan överallt. Vi knackade till och med på i en skola för att fylla på våra vattenflaskor, amerikanerna tyckte det var otroligt att vi fick det.

Efter Blato började vår första klättring. Bitvis tyckte jag att det var rätt tungt men Svea hjälpte till mycket. Hon hade ju även med sig sina agenter och deras chef. Agenterna hade egna trampor och kunde hjälpa till men chefen låg å sov.

När vi nått toppen var det bara att susa nerför serpentinvägarna mot havet igen. Jag tyckte att det var rätt svårt utför, jag kände mig ovan och blev väldigt stel i min dåliga axel. Jag satt väl och kramphöll i styret.

Det var i alla fall fantastiskt vackert att komma ner mot havet. Så mycket som jag vågade kolla utan att stirra på vägen. Sedan fortsatte vi på små böljande vägar till byn Prižba där vi tog in på en camping. Den låg jättefint i en olivlund alldeles nära havet.

Ägaren verkade vel inte jätteimponerad över att få oss som gäster. Han tyckte nog att barnen var rätt irriterande och ville inte att de skulle springa runt, låta, klättra i träd eller leka med alla katter som fanns där.

Vi skulle egentligen ha behövt cykla lite längre för att hinna hela vår rutt, men det fanns ingen camping förrän alldeles för långt bort för att jag skulle orka cykla dit.

Vi gick ner och badade, tog det lugnt på stranden och gick sedan till den lilla affären så att Svea skulle få sin utlovade glass. Hon hade ju missat den dagen innan.

Lagade mat på campingen, pasta- paradrätten… och barnen somnade sedan ganska snabbt i tälten. Vi vuxna satte oss och planerade morgondagen som skulle behöva bli ganska lång.

25/9 Prižba–Korčula–Orebić ca 5 mil

Vi hade som mål att starta klockan 08.00, men det lyckades vi inte med. Det hade regnat under natten så det var lite blött när vi skulle packa ihop allting.

Svea var överlycklig över att vi hade köpt gröt till frukost och fick även lite ”kaffe”, aka oboy.

Klockan 08.45 satte vi oss på cyklarna. Första delen var småkuperad och gick nästan precis vid havet. Sedan vek vägen av inåt landet och uppåt. Vingårdar och olivlundar löste av varandra.

Jag är positivt överraskad över trafiken. Jag hade oroat mig för att den skulle vara mycket värre. Perfekt oxå är att man kan stanna och fylla på vattenflaskorna med kranvatten.

Det rullade på riktigt lätt och vi kom till Korčula lagom till lunch. Än en gång hittade vi ett bageri precis vid en lekpark så barnen kunde springa av sig. Jag köpte en macka och en chokladmunk till Svea men när hon skulle äta munken var den spårlöst försvunnen så jag fick vackert gå och köpa en ny.

Efter att vi fyllt på med energi tog vi färjan till Orebić. Än en gång stod vi inför dilemmat att vi gärna skulle ha cyklat lite till, men att det inte fanns några campingar på lagomt avstånd.

Vi handlade lite och cyklade till en camping strax utanför stan. Vi såg redan då vilka backar som väntade under morgondagen och det hade känts skönt att kunna beta av dem lite. Men vi kände att det skulle bli ett lite för stort projekt att vildcampa med barnen och tre tält. Det tar ju ändå lite plats. Dessutom hade vi hört att det kunde bli dyra böter om någon kom på en.

När vi kom till campingen kändes det ändå rätt värt att stanna. Den låg helt fantastiskt och hade en liten strand där vi var nästan helt ensamma.

Vi hade tänkt äta ute men insåg att vi inte orkade gå uppför berget. I stället fick vi fixa till en middag med det vi hade och den blev helt fantastisk. Vi satt där utanför tälten i solnedgången och lagade mat medan tjejerna satt på en filt och ritade.

Sveas försvunna chokladmunk dök dessutom upp när vi packade upp! Bonus till henne!

26/9 Orebić–Ston drygt 5,5 mil

Inte heller den här morgonen lyckades vi komma iväg på utsatt tid, klockan 8. Och för att ta oss från campingen var vi tvungna att leda cyklarna uppför en jättebrant backe.

När vi sedan kom upp på huvudvägen igen var det rätt mycket trafik, i alla fall betydligt mer än vad vi var vana vid. Dessutom var det superbranta serpentinvägar.

Jag fick slita ont. Jag klarade knappt av att hålla styrfart på cykeln och när jag väl tappade farten var det helt kört att få upp farten igen för att kunna starta. Svea är så stark och hjälper till massor, inte bara med benstyrka utan framför allt med pepp.

”Du är stark, mamma.”

”Det här klarar du.”

”Du är bäst.”

”Jag hjälper dig med mina superkrafter.”

”Du är världens starkaste mamma.”

”Starka ben nu, mamma!”

Fick ändå gå en bit och det är lite tufft att skjuta på cykeln på grund av axeln. Dessutom blir hela ekipaget så vingligt och baktungt när Svea sitter på, så vi var tvungna att gå båda två vid de tillfällena.

Som tur var var Erin mycket starkare än jag och vi kunde bytas av i de värsta backarna. Det var rätt mysigt att sitta på Erins cykel och cykla bakom Svea och prata. Hon pratar nonstop …

Hillary är superstark och gnetar på som om det inte vore någonting med Sofie i vagnen.

Till slut hade vi alltså tagit oss från 0 till 400 meter över havet på bara lite drygt 1,5 timme!

Efter staden Potomje kom det som vi hade peppat barnen för, en lång tunnel. På med pannlamporna och sedan in i mörkret. Både spännande och läskigt tyckte Svea.

Efter tunneln kom den absolut finaste biten hittills. Lagom mycket nedför och en enastående vy över havet och de spetsiga öarna utanför. Vi cyklade genom vinodlingar och såg knappt en enda bil men desto fler cyklister. Svea ropade ”heja heja!” till alla vi mötte.

Så fortsatte det i stort sett ända till Žuljana, där ett dopp på en långgrund sandstrand väntade. Vattnet var helt fantastiskt och stoppet kom helt rätt för mig eftersom jag var rätt tom på energi.

Det blev såklart en belöningsglass till Svea också innan vi fortsatte igen, uppför.

När vi hade kommit en bit uppför backen såg vi en sköldpadda vid vägkanten. Helt klart något som är värt att stanna för, även om man förlorar styrfarten! Svea fick hoppa av och kolla in den på nära håll.

Sedan tog Erin över rodret ett tag igen. Efter den uppförsbacken blev det rätt lugn cykling ner till Ston där vi unnade oss att äta på restaurang. Gott!

Vi hade sparat in en gelaterian till efter maten men när vi var klara hade den tyvärr stängt. Så det fick bli pinnglass till barnen i stället.

Ston är känt för sina ostron och sitt salt och givetvis provade vi båda.

Det var nästan skymning när vi kom till campingen och jag gjorde missen att inte stänga myggnätet i tältet. Svea fick hur många myggbett som helst.

Vi vuxna hade nämligen lite huvudbry innan vi gick och lade oss. Vilken väg skulle vi ta till Dubrovnik?

* Den med jättemycket trafik längs kusten?
* Den genom Bosnien, med en lång stigning och sedan få möjligheter att köpa mat och fylla på vatten?
* Eller färja över till ön Mljet, cykla över ön och sedan ta ytterligare en färja till Dubrovnik?

Vi var alla osugna på kustvägen och väldigt sugna på Bosnien. Men det skulle innebära två långa och tuffa dagar och vi skulle behöva lasta på med mat och vatten. Med barnen kändes det som en risk, så det blev ö-alternativet.

Det skulle också ge oss en lugnare dag, vilket kändes rätt efter dagens långa etapp.

27/9 Ston–Sobra–Goveđari drygt 3,5 mil

Vi tog lite sovmorgon innan vi åkte in till Ston och åt frukost på ett bageri. Chokladcroissanterna till barnen som gjorde dem kladdiga i hela ansiktet. Så nöjda!

Sedan blev det lekpark och utforskning av stan. Nu hade gelaterian öppnat också så Svea fick sig en stor efterlängtad glass. Hon var lite sliten och beslutet att inte ta vägen genom Bosnien kändes helt rätt.

Vi cyklade till färjan och påbörjade sedan cyklingen på ön. Vi hade föreställt oss att det skulle vara en förhållandevis lätt cykling, men det var tufft. Det var liksom upp och ner hela tiden. Skyltar med 10 procent uppför, 10 procent nedför och så samma visa igen och igen.

Erin drog iväg själv för att utforska några grottor och andra sevärdheter. Det var henne väl unnat att få lite egentid efter att vara en sån klippa med barnen!

Svea hade som tur var sina superkrafter, en påse bilar fastbunden på cykeln. Hon kunde välja olika superkrafter beroende på backe. Rosa var de starkaste! Vi stannade också och mutade med Oreo och andra sötsaker och jag behövde nog mutas lika mycket som hon.

Vad skönt det var när det äntligen började luta nedåt och vi kände att det faktiskt inte var någon mer backe efter det. Ja, förutom upp till Airbnb:t men den kändes som ingenting.

Och vilken lycka för tjejerna när de fick sova inomhus och det dessutom fanns en våningssäng! Vi vuxna fick njuta av bubbelpool när barnen hade somnat.

28/9 Goveđari–Pomena–Dubrovnik knappt en mil

Vi hade planerat sovmorgon men vaknade ändå hyfsat tidigt och bestämde oss för att komma iväg.

Halva ön är en nationalpark och vi cyklade ut på en udde och tog en liten vandring och njöt av naturen. Jag skulle gärna åka tillbaka till den ön.

Vi var lite nervösa inför färjan. Jag hade inte bokat biljett till Svea utan tänkte att hon kunde gå som en treåring, eftersom hon ändå helst sitter i knät. Vi hade dessutom bara bokat för en cykel var och inte för vagnen eller tag-alongen.

Personalen var ytterst tveksam, framför allt till vagnen och det hjälpte ju inte att färjan var proppfull. Vi sa tack, tack, tack, tack och till slut löste det sig. Vad vi gjort annars vet jag inte…

Dubrovnik kändes som galet mycket folk och bilar efter att vi hade haft det så lugnt och skönt ute på öarna.

Vi lämnade tillbaka cyklarna på uthyrningen och gick upp till lägenheten. Svea orienterade oss hela vägen med hjälp av telefonen. Jag behövde inte korrigera en enda gång!

Lägenheten var helt fantastisk med en makalös utsikt.

29/9-1/10 Dubrovnik–Split–Trogir

Vi hade en dag i Gamla stan men det var nästan jobbigt. Sjukt mycket folk, varmt och soligt. Tur att vi kunde svalka oss med riktigt god glass och bad i havet.

På eftermiddagen ville Svea att vi skulle hänga i en lekpark i närheten av där vi bodde i stället för att vara kvar inne i stan. Helt okej för mig.

Vi åt på restaurang på kvällen. Svea skulle absolut ha fish and chips. Kyparen sa att det inte var mat för barn men hon gav sig inte. Det slutade med att hon fick friterad typ Slom, inte alls vad Svea tänkt men vi vuxna tyckte att det var jättegott.

Dagen efter tog vi den tidigaste katamaranen till Split och sedan blev det en jobbig bussresa till Trogir. Lugnet i Trogir kändes fantastiskt efter en dag på resa och allt folk i Dubrovnik.

Sedan var det upp tidigt igen och flyg hem.

Det har varit en helt fantastisk resa! Gav helt klart mersmak! Tack Hilary, Sofie och Erin ❤️